Nya mål att slåss för

Sporten kanske verkar tuff, men för Niklas Bäckström var det allt. Nu flyttar Luleåfödda UFC-fightern hem igen efter tio år – och startar gym. Han berättar om barndomsdrömmar, livet som obesegrad fighter och längtan efter en bastu vid vattnet.

Du växte upp i Luleå, men flyttade i tonåren till Stockholm. Varför?

– Jag var väldigt äventyrstörstande och hade en barndomsdröm om att bli första norrbottningen att fightas i UFC, Ultimate fighting Championship. Förutsättningarna som krävs fanns inte riktigt här då, så jag flyttade till Stockholm.

Niklas Bäsckström vill nu dela med sig av sina kunskaper inom kampsport och visa den goda sidan av sporten.

Hur kom du in på kampsport?

– När jag var liten laddade mina bröder ner instruktionsfilmer, och jag började testa och träna i mitt rum. Jag blev jag helt förtrollad av kampsportens värld. Alltså inte kampsport som vi ser i Hollywoodfilmer, det är mer dans. Utan vad som fungerar, och hur det fungerar, på riktigt.

Okej, men vad är grejen?

– Kampsport är för mig den ärligaste sporten som finns. Allt du kan förlita dig på är det du tar med dig in på mattan. Och människorna som fostras i den miljön, och som väljer att bli proffs, är de mest rakryggade män och kvinnor som jag träffat. Några av de bästa personerna jag träffat är kampsportare.

Hur var livet som fighter?

– När jag började var det extremt tufft. Jag gick exempelvis min första match som 17-åring i Thailand, eftersom sporten fortfarande var olaglig i Sverige på den tiden. Sponsorer vågade inte riktigt stötta oss än, och vi möttes av fördomar överallt. Jag fick förklara för folk i timmar vad det var jag höll på med.

– Det var även svårt att bli accepterad av äldre och mer rutinerade fighters. De undrade vad jag som ung, finnig och naiv norrlänning gjorde där.

Okej, hur hanterade du det?

– Jag svarade att jag skulle bli bäst i världen.

Kaxigt! Men du blev ju också en av de bästa. När vände det?

– Efter min fjärde match, när jag mötte en kille som var rankad tvåa i Europa. Alla trodde att det skulle bli för tufft. Men jag tackade ja – och vann! Efter det visste hela MMA-Europa mitt namn.

– Jag fortsatte som obesegrad och sedan fick jag möta Tom Ninimäki, på den tiden var han rankad etta i Europa. Då vann jag inte bara matchen. Jag uppfyllde även min barndomsdröm om att bli den första norrbottningen att fightas i UFC!

Var hittar du motivation?

– Egentligen så har jag bara velat göra episka grejer. Men det jag ser upp till mest, och själv alltid velat leva upp till, är människor som exempelvis Charlotte Kalla. Personer som mot alla odds krigar sig igenom och vinner. Att förlora gör egentligen ingenting för mig, bara jag aldrig ger upp.

Du har bott på många platser, senast i Abu Dhabi, men nu ska du flytta hem till Luleå igen. Berätta!

– Att leva som proffsfighter är krävande, och jag har gjort det i över tio år. Jag är stolt och nöjd med min prestation, och jag har gjort allt jag har drömt om – förutom det jag drömmer allra mest om. Att starta familj, bli en Svensson. Och bygga min egen bastu vid vattnet.

Vad är det med Luleå du gillar?

– Människorna och kulturen, framför allt. Ingen som bryr sig om du har Guccis senaste höstkollektion, alla bedöms efter sin karaktär. Jag har varit i världens alla hörn och jag tycker Norrbottens kultur och människor, i stora drag, är lite bättre än alla andra platser.

Och nu ska du starta gym här! Hoppas du kunna träna nästa stora proffsfighter?

– Ja! Jag vill dela med mig av mina kunskaper inom kampsport, och bygga ett liknande gym som det jag tränade på i Stockholm. Och visa den goda sidan av kampsport som den starka gemenskapen och att bygga upp självsäkerhet.

– Att träna Sveriges nästa UFC-fighter är absolut en dröm. Men framför allt vill jag träna och lära tjejer tekniker för att komma ifrån en hotfull situation. Att ge någon den tryggheten, och självsäkerheten, är ännu större än att få in någon i UFC, Ultimate fighting Championship.

Text: Elin Carlansson

Foto: Ikka Petteri och Simon Pudas

Logotyp