– Maz! Oh, Maz – kom och säg hej.
Emilie tappar lätt på köksfönstret medan hon kallar på två av hundarna genom glaset. Obelix lunkar fram till fönsterblecket som numera, på grund av snön, är i marknivå. Hon där borta, den vita prinsessan med det blå ögat, är min första hund, berättar Emilie.
Hon var inte speciellt förtjust i hundar. Faktiskt lite rädd. Men hon ville bo på Svalbard, efter sin master på Nya Zeeland, och det innebar att hon behövde ett jobb. Hon sökte i restauranger, butiker, turistföretag. Men bara en arbetsgivare hörde av sig. Ett turistföretag som jobbade med hundturer.
– Jag tänkte att jag testar… efter två veckor var jag helt förälskad i hundarna, berättar Emilie Guegan.
Fyra år och fem hundar senare var Emilie less på att gå runt med ett gevär på grund av isbjörnarna som finns på Svalbard. Hon började doktorera i Trondheim och stannade där i fyra år innan det ostabila vädret fick henne att plocka fram världskartan och än en gång leta efter ett ställe att slå ner bopålen på.