På anslagstavlan, som är lika bred som skrivbordet, är ett tiotal foton upphängda med jämna mellanrum. Familjen hemma i Kabul. Lisa som liten. Journalisten Olle som följt henne och familjens öde i flera reportage till lokaltidningen Aarhus Stifstidende. Från flyktinglägret i Pakistan där han skrev om hennes mamma, som är läkare, och hur hon tog hand om kvinnorna i lägret med bara ett litet bord till förfogande. Till hemmet i Kabul och hela vägen till Luleå.
– Min mamma har alltid drömt om att hennes döttrar ska ha en högre utbildning. Hon har uppmuntrat oss att sikta högt, säger Lisa Kakar.
Hon tog sin kandidatexamen i Afghanistan och fick stipendium för att göra sin master i företagsadministration i Indien. Tillbaka i Kabul jobbade sig Lisa upp inom Rädda Barnen under tre år samtidigt som hon startade landets första feministiska tidning. Men hon ville uppleva mer. I Afghanistan var hon alltid beroende av andra. Hon ville ha samma frihet och självständighet som hon haft i Indien.
Men ingen förstod. Hon hade ju en bra utbildning, stadig karriär med en hög lön – något som är svårt, speciellt som kvinna, att lyckas med i Afghanistan. I början visste ingen i Lisas familj att hon åkt tillbaka till Indien för att ansöka om ett Visa, eftersom det inte finns en ambassad i Afghanistan, för att studera i Luleå.
– Tillslut berättade jag för mina föräldrar att jag fixat allting i hemlighet. De lät mig åka, men jag var tvungen att ta allt ansvar själv. De skulle inte hjälpa mig om jag fick problem.
