Luleå kommun jobbar aktivt för att skapa trygga skolmiljöer på flera sätt. I förra veckan kom föreningen Friends på besök tillsammans med barnens stora idol Alex Hermansson. Totalt fick cirka 1 200 elever från årskurs tre till sex höra honom berätta om sina erfarenheter av mobbning.
– Vi jobbar aktivt med att skapa trygga skolmiljöer och det finns också inskrivet i läroplanen. Det förebyggande arbetet är jätteviktigt men det är också viktigt att känna att alla kan göra något. Skolan kan göra mycket men vi måste alla hjälpas åt. Medmänskligheten är viktig, konstaterar arbetsmarknads- och utbildningsförvaltningens biträdande förvaltningsdirektör Helena Nyström Jensen.
I det sammanhanget kändes det också viktigt att använda sig av goda förebilder, vilket finns i tv-profilen Alex Hermansson som kände det som en självklarhet att vara med.
– För ett och ett halvt år sedan började jag fundera på om jag kan jobba på något sätt med antimobbning. Jag har en personlig relation till problemet och vill kunna använda mig av min plattform för att nå ut och kunna förbättra miljön för barnen i sin skolgång. Det slog mig ganska snabbt att om jag inte gör detta nu så kommer jag att ångra mig, jag kommer att gräma mig över att jag inte tog chansen att dra nytta av min plattform. Med stort inflytande kommer stort ansvar tycker jag, säger Alex Hermansson.
– Att ha förebilder är viktigt, det är fantastiskt att se hur Alex använder sitt kändisskap för att inspirera eleverna att våga ta ställning och se hur de tar till sig hans budskap och verkligen lyssnar. Det lyckas vi nog inte alltid med som vuxna i vardagen, varken hemma eller i skolan, flikar Helena in.
– Jag minns att jag som barn också var så selektiv på vilka jag lyssnade på och vilka jag släppte in som fick så frön i mig. Det är smart att jag är avsändare som redan har en öppen ingång till deras hjärtan, säger Alex.
Den unga publiken drar ett hörbart djupt andetag när Alex Hermansson berättar att han själv, då han gick i skolan, var den som mobbade. Han beskriver hur han i mellanstadiet började känna sig osäker på sig själv och av rädsla för att själv bli mobbad blev han den som mobbade.
– Utan att jag riktigt tänkte på det utvecklade jag en kaxig, hård och tuff mask som jag gömde mig bakom. Jag trodde att om jag blir snabb på att reta andra innan de hinner reta mig har jag löst problemet, då kanske de inte vågar gå på mig. Utåt sett var jag ganska hård, tuff och kaxig, men trots att vissa var rädda för mig så kände jag på insidan helt tvärtom. Jag var egentligen en mjuk och känslig, rädd och otrygg pojke men det visade jag inte för någon, berättar han för eleverna.
Efter föreställningen utvecklar han tankarna och konstaterar att det var när han lämnat skolans värld som han på riktigt vågade vara den person som han innerst inne kände sig som.
– Det var efter studenten, när jag kom ut ur grupptrycket och kretsen av det tuffa gänget, som tankarna började gro i mig och det var riskfritt att släppa masken. Jag mognade och insåg också att bara för att det var på skoj för oss, så var det såklart inte det för den som blev utsatt.
Och det fanns en rädsla hos dig att vara den som blev mobbad?
– Ja, gud ja hela tiden. Jag gick ju balansgång mellan de två planhalvorna, och jag gissar att det är ganska vanligt. Ena dagen är man med och fryser ut någon och får ha kvar sin plats i gruppen, medan man nästa dag är man den som blir utfryst. Det blir hela tiden någon slags djungels lag och jag zick-zackade mellan rollerna.
