Men vi börjar från början. Anna föddes i Lettland och blev placerad i barnhem när hon var tre år gammal, eftersom hennes föräldrar var missbrukare. Då och då kom familjer till barnhemmet för att adoptera barnen och som nioåring hamnade Anna och hennes syskon hos en fosterfamilj, som efter en tid fick vårdnaden om dem. Det var då den fysiska och psykiska misshandeln började. Anna fick gå hungrig, fick höra att hon inte var någonting värd. Hon var ständigt livrädd.
Men så kom natten under stjärnorna – och vändpunkten. Anna vågade berätta om nedbrytningen och misshandeln för sin lärare som larmade socialtjänsten. Hon fick flytta från den destruktiva fosterfamiljen och tillbaka till barnhemmet. Under åren fram tills Anna fyllde 18 år flyttade hon fram och tillbaka mellan barnhemmet och elva olika fosterfamiljer. Men det var i barnhemmet som tryggheten och kärleken fanns.
– Mina minnen från barnhemmet är det bästa som jag har från min barndom faktiskt, berättar Anna.
Första intrycket av Luleå
Den första kontakten med Luleå hade Anna Pugačova som 13-åring. Under några somrar fick hon och andra lettiska barnhemsbarn komma till Norrbotten och bo hos olika familjer genom ett utbytesprogram. Det var allt annat än kärlek vid första ögonkastet. Maten var ovan, språket förstod hon inte och hon saknade den trygga, vana miljön på barnhemmet. Så varför blev det Luleå till sist ändå? Jo, just när hon gått ut universitetet i Lettland ringde Luleåfamiljen hon bott hos en sommar. De frågade om hon ville komma upp till Norrbotten.
– Jag tänkte att jag måste ge mig själv en ärlig chans att ha ett bättre liv, för det gick inte att skapa det i Lettland. Så jag bara packade så fort jag kunde och lämnade allt, berättar hon.
Efter ett halvår i Luleå styrde hon kosan mot Gällivare. Sex år senare flyttade hon tillbaka till Luleå för att kunna nå ut till fler och utveckla sitt företag inom coachning. I Luleå fanns ett sammanhang för henne, en kultur och ett mindset som hon kände sig hemma i, som lät henne blomma ut. Den svenska familjen hon lärt känna för många år sedan bodde också kvar.
– Jag ville bara till Luleå. När jag kom tillbaka var det lite lättare för jag hade lärt mig språket, jag kunde de sociala koderna, jag kände igen staden. Jag visste var jag var.