Som aktivitet räknas skolidrott, organiserad idrott via föreningsliv, lek samt transporter – inte minst till och från skola. Och det är det sistnämnda som Anna-Karin Lindqvist och de andra i projektet tagit fasta på.
– Målet är att öka andelen elever som tar sig till och från skolan på ett sätt som främjar fysisk aktivitet, som att cykla eller gå. Det vi såg när vi började var att väldigt lite ligger hos barnen. Problemet är föräldrarna – och att de älskar sina barn, säger Anna-Karin Lindqvist.
– Många tänker: jag älskar dig och därför skjutsar jag dig. När vi egentligen borde tänka: jag älskar dig och därför får du cykla eller gå. Det krävs en attitydförändring.
Fler och fler skolor deltar
När projektet inleddes 2016 genomfördes det i en klass, årskurs ett på Ormbergsskolan, under fyra veckor. Med sig tog de lärdomen att barnens entusiasm övervinner föräldrarnas tveksamhet. När projektet togs vidare 2017 till sommaren 2019, var det fem skolor och ännu fler klasser som deltog. Från hösten 2019 ska samtliga skolor i Luleå kommun inkluderas. Målet är att sprida projektet och dess arbetssätt över hela landet. Men Anna-Karin menar att barns allt mer stillasittande liv är ett globalt problem.
– I Holland är barnen bäst på att ta sig till fots eller med cykel till skolan. I Sverige är det ungefär hälften av alla barn som gör det. Vår vision är 80 procent. 100 kommer det aldrig att bli då det finns barn som absolut inte kan transportera sig på det sättet.
Spelmoment ökar motivationen
Två av de byggstenar som Anna-Karin Lindqvist och Stina Rutberg använt sig av i projektet är empowerment och gamification. Det innebär att barnen – som är de som ska utföra jobbet – har fått vara med och bestämma förutsättningarna, samtidigt som projektet innehåller spelmoment för att höja motivationen att delta. Barnen får bland annat små uppdrag längs vägen till och från skolan vars resultat vävs in i undervisningen. Det kan handla om att mäta avstånd och tid, notera vårtecken eller samla skräp.
– För oss är det viktigt att jobba för fysisk aktivitet. Inte skuldbelägga och komma med pekpinnar. Och jag känner hopp när jag ser vad som händer i projektet. Att attityden till att skjutsa sina barn förändras, säger Anna-Karin Lindqvist och fortsätter:
– När jag växte upp var det ingen som höjde på ögonbrynen när barn satt obältade i baksätet på bilen, med en förälder som kanske dessutom rökte. Idag är det otänkbart för de allra flesta. Och om några år kanske vi har samma attitydförändring när det kommer till hur länge barn får sitta framför en skärm och huruvida de ska bli skjutsade eller aktivt ta sig till skolan själva.
