Även Luleås första bilägare Carl Brandfors var en framstående man. Han satt bland annat i Luleås stadsfullmäktige och ägde flera fastigheter och företag, som till exempel AB Carl Brandfors Järn & Maskinaffär. I två år var Brandfors den enda i stan med bil.
1909 var bokhållare Ivar Liljebäck och konsul Christian Wilhelm Jäger näst på tur bland välbärgade Luleåbor att skaffa bil. Jäger utmärkte sig dessutom genom att köpa ytterligare en bil två år senare. 1915 byggde en av Luleås åkare det första bilgaraget i stan. Det låg i kvarteret Vargen, vid Magasinsgatan.
Regler för automobilen
För att hålla ordning på den svenska biltrafiken fanns en automobilstadga. Den slog fast att i stad eller tätbebyggt område fick en bil inte fick köra fortare än 15 km/h. Om det var dagsljus vill säga. I mörker eller dimma var det 10 km/h som gällde.
I stadgan stod också att alla bilar skulle ha registreringsskyltar som inleddes med länsbokstäver, där BD var beteckningen för Norrbotten.
Vintervägarna orsakade problem
Bilen blev alltmer populär. I Smedsbyn köpte Elfrid Johansson 1921 en så kallad T-Ford. Forden var uppskattad av byborna och ett av söndagsnöjena var en biltur genom byn till priset 25 öre.
Bilen gick främst under sommartid, eftersom vägarna under vintern endast plogades med häst och träplog. En vinterväghållning som inte var anpassad för biltrafik. Det hjälpte inte ens med snökedjor på bilen. Johansson gjorde till och med försök med hemmagjorda medar under bilens framdäck, utan större framgång.
Kriget stoppade tillfälligt bilens utveckling
I slutet av 1939 fanns det 249 000 bilar i Sverige. Men hästens tid var ännu inte förbi då andra världskriget tillfälligt satte stopp för bilens utveckling. Dels på grund av bensinransoneringen, dels då många bildäck samlades in för militärt bruk.
Under 1950- och 60-talet började bilen bli en naturlig del av samhället och fanns snart i nästan varje familj.
