Barn använder 100 språk för att upptäcka världen
Rektorerna Catarina Ek och Åsa Snäll inom Team Hertsöns förskolor började fundera på hur lagens krav på likvärdighet i förskolan kunde utvecklas på de fyra förskolor - Dungen, Kullen, Snömannen och Ängen - som ingår i deras team.De har barn främst från Hertsön, Lerbäcken och Lövskär.
De bestämde sig för att anställa en ateljérista.Ateljéristor arbetar konstnärligt–pedagogiskt med utgångspunkten att barn använder 100 olika språk för att utforska världen. De kan uttrycka sig genom bild, kropp, tal och med hjälp av olika material.
– Alla barn upptäcker världen på olika sätt, och förskolor har också barn som av olika skäl inte har ett utvecklat språk. Det kan vara en språkförsening eller att barnet inte har talat svenska innan förskolan för att de har ett annat modersmål. Genom att skapa kan man få stöd till samtal genom att tala om vad de kan se i en bild, fortsätter Catarina Ek.
En ateljérista har förutom förskollärarutbildningen en specialisering mot konstnärligt- pedagogiska uttryck. De arbetar med olika typer av material och den konstnärliga processen hos barnen är i fokus.
– I måleri kan det hända mycket i bilden. Vi jobbar också med lera, blyerts, textil, trä och metall. På vintern kan man arbeta med att skapa i snö, berättar ateljéristan Lena Lunneberg som är anställd av Team Hertsöns förskolor och arbetar på alla fyra förskolor i området.
Konstnärligt arbete väcker barns nyfikenhet
Barnen blir mer självständiga genom att arbeta med olika uttryckssätt och får nya idéer. Det föder kreativitet. Det handlar om att stimulera barnens utveckling genom att de får mer intryck och upplevelser.
– Lera upplever barnen som mjuk men samtidigt hård. Ibland känns den kall och ibland är den varm. Någon kan tycka att den är härlig och att annat barn att den är äcklig. Att känna på något leder också till att barnen börjar uttrycka det i ord. Genom att skapa utökas barnens ordförråd, berättar rektorn Catarina Ek.
De har märkt förändringar på barnen på en gång. Efter pandemin har barnen haft ett stort behov av att måla, för att de har varit ute mycket för att inte smitta varandra. De ville uttrycka sig på andra sätt.
– Barnen känner att när jag kommer dit är jag där med dem. Från början tror jag de tyckte det var konstigt och att vi arbetade för länge i ateljén. Nu stannar de längre och undersöker mer. Det har väckt nyfikenheten hos barnen men även hos personalen, berättar Lena Lunneberg
