För Maria blev det en bekräftelse på något hon alltid känt, att undervisning handlar om mer än läroböcker och prov.
– Man kanske behöver hitta andra saker än bara läroböcker. Jag gillar att arbeta med fantasi och konkreta material. Då blir det roligare både för mig och eleverna, säger hon.
Ett exempel är hennes egeninitierade “Matteklubben”, där hon samlar elever i smågrupper för att gnugga mattekunskaper med spel, övningar och skratt.
– Vi har spelat spel, löst problem tillsammans och haft kul. Och plötsligt klarar de matten sen. Det är så fint att se.
Att bli nominerad av sina egna elever var både överraskande och rörande.
– Jag fick en liten föraning under ett utvecklingssamtal, när en pappa nämnde något. Men jag trodde det gällde ett stipendium från kommunen. Att det var Lilla Aktuellt var helt otroligt.
Tillit och ärlighet
Bakom den uppskattade lärarrollen finns inte bara erfarenhet utan också ett stort hjärta.
– Jag blir sällan arg. Jag tror på att prata istället för att peka med hela handen. Om det har hänt något så tar vi det direkt. Det där lilla samtalet kan betyda allt. Fem minuter räcker ibland för att en elev ska kunna släppa klumpen i magen och orka med resten av dagen.
Relationen till eleverna bygger på ömsesidig respekt och ärlighet – något hon etablerar tidigt.
– Jag säger alltid: Om ni berättar sanningen för mig, så står jag upp för er. Men ni får inte missbruka det förtroendet. Det handlar om tillit.
Det var inte helt självklart att det var just läraryrket hon skulle ägna sig åt. Hon var på väg att läsa både till veterinär och sjuksköterska. Men efter att ha vänt i dörren första dagen på sjuksköterskeutbildningen hittade hon hem i stallet, som ridlärare. Och där väcktes något.
– Jag märkte att det var något särskilt med att undervisa. Att få hjälpa någon att förstå – det är något magiskt i det, säger hon.
En stor inspiration har varit hennes moster som varit lärare i många år.
– Hon har ett otroligt varmt hjärta för elever som har det svårt. Vi pratar fortfarande om hur man kan nå fram till eleverna. Mina föräldrar har också varit viktiga och visat att man löser saker med samtal, inte med pekpinnar.
