Hon visar några bilder från sitt liv. Den bilfria vägen till Hornafjörður kröker sig runt de dramatiskt, svarta klipporna. Som om naturen bestämmer här, inte människan. Kanske var det just det som gav Sara känslan av att vara på rätt plats. Kanske var det de snöklädda fjälltopparna, de som påminde om uppväxten i Kiruna.
Hon skulle plugga isländska i tre år, men efter två år kom Svante. Planen, att stanna på Island, verkade inte lika viktig längre. Hon ville vara närmare släkten. Närmare Svantes mormor och morfar. Ett år senare flyttade Sara, Rúnar och Svante till Kiruna, tillbaka till de snöklädda fjälltopparna.
Sjukdom ändrade planer
”Säg omelett!” Två clowner i omatchande färg- och mönsterkombinationer lutar sig in mot den pliriga pojken som sitter upphöjd på lådan till en specialbyggd sparkcykel. Lite rakare i ryggen så hade fotografiet aldrig fångat skylten i bakgrunden. Aldrig fångat några spår av att de var på ett sjukhus, utanför en barnavdelning.
2015 började Svante bajsa blod, och efter några månader kom läkarna fram till att han hade IBD, en inflammatorisk tarmsjukdom som bland annat innebär kraftiga buksmärtor, viktnedgång och diarré.
– Vi insåg att det skulle bli väldigt många sjukhusbesök, och då är inte Kiruna rätt stad att bo i, säger Sara.
De behövde bo nära ett sjukhus, men ville samtidigt ha hyfsat nära till släkten och stugan i Kiruna. 2016 flyttade familjen – som under åren i Kiruna utökats till fyra – till Luleå i vad Sara kallar en kompromiss. En smärtgräns för hur långt söderut de kunde tänka sig bo.