För Anna Vnuk blev uppväxten och skolåren på Ängskolan en start för den konstnärliga bana som senare skulle ta henne långt utanför Luleå. På Ängskolan var dansen en naturlig del av vardagen. Samtidigt fanns en lekfullhet och en frihet som satte tonen. När skolan nu ska fira 50 år ser hon tillbaka på sin tid där.
– Hela 80-talet var stort, med dans och influenser som Fame. Ängskolans discon var ju stans bästa av vad jag förstår och jag blev också helt biten av det. Jag kände direkt att dansen var min grej, så jag bara fortsatte och jag minns att vi fick göra egna shower och uppträda. Det var nog där jag fick min scenvana, säger hon.
Möjligheten att ta egna initiativ lyfter hon som avgörande. Hon beskriver en tillåtande stämning på skolan och att det inte fanns några hinder om man som elev ville skapa något. Bland annat betydde danspedagogen Doria York mycket. I matsalen övades foxtrot och pardans och eleverna fick prova på att bjuda upp enligt klassiska manér.
– Hon var ju av den gamla skolan och ville att killarna skulle öva sig på att bjuda upp, buga sig och säga får jag lov, vilket alla tyckte var jätteroligt, minns hon.
För en ung Anna Vnuk stannade inte dansen i klassrummet utan blev en del av identiteten.
– Det jag minns allra mest var ju att mitt dansintresse liksom sipprade ut. Jag minns att vi tjatade till oss att få vara inne på rasterna och göra koreografier. Under ett luciatåg lyckades vi övertala killarna att vara tärnor och lucia så att vi tjejer kunde ha på oss tomtekläder för att det var lättare när vi brast ut i jazzdans. Jag och mina vänner tog alltså varje chans att göra dansshower. Att man fick möjlighet att uppträda så mycket tror jag helt klart har påverkat att jag jobbar med det jag gör idag. Tack och förlåt Ängsskolan.
