.png)
Landhöjningen blev ett allt större problem för hamnen under 1600-talet och år 1649 måste staden flyttas. Frågan var vilken plats staden skulle flytta till.
– Det som i dag är stadshalvön figurerade i en tvist mellan Gäddviksbönderna och kyrkan under 1400-talet och 1500-talet. Först kallas platsen för Brändön, sedan Bodön - stadshalvön var då en ö men, nyttjad som utmark. Kanske först svedjebruk och sedermera som fäbod vilket bränd- och bodnamnen indikerar, säger Nils Harnesk, arkeolog vid Norrbottens museum.
Staden flyttades till platsen där det redan fanns en uthamn och Erik Eriksson Niures stadsplan med rutnätsmönster finns i stort sett bevarad till i dag.
– Det var 32 borgare som anmälde förflyttning, men 17 stannade kvar vid sockenkyrkan i Gammelstad, säger Erica Rönnbäck, museipedagog vid Friluftsmuseet Hägnan, och gör en koppling till nutidens hamn.
– Nu är vi där igen. Nu ska vi muddra hamnen i Luleå där skeppen kommer in.
Det var svårt att få den nya staden att växa fram. Svältår på 1600-talet och 1800-talet och stora bränder vid två tillfällen, 1653 och 1657, fick en stor del av invånarna att flytta tillbaka till Gammelstad tills staten ingrep, berättar hon.
– År 1649 var det bara hälften av de som var skrivna som borgare som bodde där. Det var en långdragen process att etablera den nya stadskärnan med en befolkning som bodde där. Dessutom innebar det Bottniska handelstvånget, bestämmelser som i praktiken innebar att människor i Norrland och Finland inte fick sända fartyg till orter söder om Stockholm och Åbo eller ta emot besök av utländska fartyg, ett allvarligt hinder för den ekonomiska utvecklingen i norra Sverige och Finland. Efter att det upphävdes 1765 kunde Luleå växa, säger Erica Rönnbäck.
– Under en övergångsfas hade man kvar sina bondgårdar, men successivt utvecklas en renordlad stadsbefolkning. Också gårdarna hade kreatur och odlingslotter, det var inte den stadsbebyggelse som vi har i dag. Befolkningen hade ena benet i jordbrukssamhället och det andra i handeln i staden, men så småningom försvann allmogemiljön, tillägger Nils Harnesk.
Under början av 1800-talet fanns 947 personer i Luleå. När Luleå blev residensstad i Norrbottens län efter Piteå fanns omkring 1 400 invånare i staden och industrier växte fram i mitten av 1800-talet. Det var ett helt nytt sätt att leva för Luleåborna, berättar han.
– En annan kultur utvecklats kring ett stadshem som ligger vid navet av handeln. Klassklyftorna blev tydligare. Tidigare skiktningar fanns inom byarna och fortsatte göra det i viss mån, men nu blev hierarkier koncentrerade till städerna dit vinsterna från handeln dessutom flyttades.
.png)
