Film (del 2)

Luleås historia - Stadsflytten: "En långdragen process att etablera den nya stadskärnan"

Städer flyttades redan på 1600-talet. Landhöjningen innebar stora problem för Luleås hamn och år 1649 flyttades staden från Gammelstad till sin befintliga plats. Nils Harnesk, arkeolog vid Norrbottens museum, skulle vilja utforska myrmarken där den gamla hamnen legat. "I lera och syrefattig miljö kan mycket finnas bevarat", säger han.

I år är det 500 år sedan Gustav Vasa blev kung. Under 1500-talet blev Sverige ett enat, självständigt rike, någonting som Vårt Luleå firar med en miniserie i två delar om staden Luleås historia från och med 1500-talet. Första delen handlar om hur livet i socknen såg ut och hur Luleå blev en stad. Läs artikeln och se filmen här. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. Andra delen handlar om stadsflytten och lämningarna som vittnar om den gamla staden och hamnen. Se filmen längre ner.

Nils Harnesk, arkeolog vid Norrbottens museum, berättar om landhöjningen och att Luleå fick flyttas år 1649. Foto: Sanna Kalla.

Landhöjningen blev ett allt större problem för hamnen under 1600-talet och år 1649 måste staden flyttas. Frågan var vilken plats staden skulle flytta till.

– Det som i dag är stadshalvön figurerade i en tvist mellan Gäddviksbönderna och kyrkan under 1400-talet och 1500-talet. Först kallas platsen för Brändön, sedan Bodön - stadshalvön var då en ö men, nyttjad som utmark. Kanske först svedjebruk och sedermera som fäbod vilket bränd- och bodnamnen indikerar, säger Nils Harnesk, arkeolog vid Norrbottens museum.

Staden flyttades till platsen där det redan fanns en uthamn och Erik Eriksson Niures stadsplan med rutnätsmönster finns i stort sett bevarad till i dag. 

– Det var 32 borgare som anmälde förflyttning, men 17 stannade kvar vid sockenkyrkan i Gammelstad, säger Erica Rönnbäck, museipedagog vid Friluftsmuseet Hägnan, och gör en koppling till nutidens hamn.

– Nu är vi där igen. Nu ska vi muddra hamnen i Luleå där skeppen kommer in.

Det var svårt att få den nya staden att växa fram. Svältår på 1600-talet och 1800-talet och stora bränder vid två tillfällen, 1653 och 1657, fick en stor del av invånarna att flytta tillbaka till Gammelstad tills staten ingrep, berättar hon.

– År 1649 var det bara hälften av de som var skrivna som borgare som bodde där. Det var en långdragen process att etablera den nya stadskärnan med en befolkning som bodde där. Dessutom innebar det Bottniska handelstvånget, bestämmelser som i praktiken innebar att människor i Norrland och Finland inte fick sända fartyg till orter söder om Stockholm och Åbo eller ta emot besök av utländska fartyg, ett allvarligt hinder för den ekonomiska utvecklingen i norra Sverige och Finland. Efter att det upphävdes 1765 kunde Luleå växa, säger Erica Rönnbäck.

– Under en övergångsfas hade man kvar sina bondgårdar, men successivt utvecklas en renordlad stadsbefolkning. Också gårdarna hade kreatur och odlingslotter, det var inte den stadsbebyggelse som vi har i dag. Befolkningen hade ena benet i jordbrukssamhället och det andra i handeln i staden, men så småningom försvann allmogemiljön, tillägger Nils Harnesk.

Under början av 1800-talet fanns 947 personer i Luleå. När Luleå blev residensstad i Norrbottens län efter Piteå fanns omkring 1 400 invånare i staden och industrier växte fram i mitten av 1800-talet. Det var ett helt nytt sätt att leva för Luleåborna, berättar han.

– En annan kultur utvecklats kring ett stadshem som ligger vid navet av handeln. Klassklyftorna blev tydligare. Tidigare skiktningar fanns inom byarna och fortsatte göra det i viss mån, men nu blev hierarkier koncentrerade till städerna dit vinsterna från handeln dessutom flyttades.

Film. Nils Harnesk, arkeolog vid Norrbottens museum, berättar om stadsflytten och platsen där den gamla hamnen funnits.

Ruiner från en svunnen tid

På 1500-talet lockade en nybyggd kyrka och marknader människor till "Berget" - det var början av urbaniseringen. Flera hundra år senare arbetar arkeologer för att fortsätta kartlägga en tid då Luleå formades.

Den som besöker kyrkan (som byggdes år 1492) och kyrkbyn känner historiens vingslag.

– En av portarna vid kyrkan är helt bevarad, säger Erica Rönnbäck.

År 1918 anlades friluftsmuseet på Gültzauudden, där det drevs som ett norrbottniskt Skansen av Norrbottens läns hembygdsförening. Det flyttades till sin nuvarande plats på Hägnan i början av 70-talet. Fram till 1992 hörde friluftsmuseet till Norrbottens museum och därefter tog Luleå kommuns kultur- och fritidsförvaltning över ägandet och förvaltningen. Husen kommer ursprungligen från olika platser i Norrbotten som till exempel Lillpite och Antnäs. Det byggdes upp som en norrbottnisk radby och visar hur den nordsvenska gården såg ut, men det finns också fornlämningar som exempelvis syns som husgrunder kvar på museiområdet från den medeltida prästgården.

– Man får inte sätta ner tältpinnar i marken eftersom det finns fornlämningar på området.

I förra delen av serien visade Erica Rönnbäck också en källare vid prästgården som tros vara från 1500-talet. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Den gamla hamnen låg några hundra meter från dagens parkering vid Hägnan. Foto: Sanna Kalla.

Den gamla hamnen

Hamnen verkar ha flyttats från närmare Berget till utkanten av nuvarande Hägnan, men har inte gått att lokalisera vid arkeologiska undersökningar. De källor som finns handlar om den sista platsen innan flytten, berättar Nils Harnesk.

– På 1600-talskartorna är den sista hamnen i Gammelstadsviken utmärkt. När kartan är utlagd på ett flygfoto ser man den långa bro, kallad sockenbron, och längst ut sjöbodar där det i dag är myrmark. Bron förstördes hösten 1737 av högvatten och byggdes aldrig upp igen på grund av för höga kostnader och för att farleden inte gick att använda på grund av landhöjningen, säger han.

Gammelstadsviken med kyrkstaden i bakgrunden. Foto: Rúnar Gudmundsson, © Norrbottens museum.

Myrmarken är inte undersökt och enligt Nils Harnesk finns förmodligen en hel del bevarat i våtmarken. Han skulle gärna göra en undersökning i området.

– Hamnen finns där ute i myrmarken. Vi har planer på att flyga med drönarburen markradar över området, då skulle man kunna se om det finns anläggningar. Bron och timrade stenfyllda kistor.

När radarn träffar någonting hårdare än omgivande terräng ger den ifrån sig en signal.

– Det skulle vara intressant att se om det finns några rester kvar från 1600-talet och 1700-talet. Är det någonting man skulle vilja titta vidare på så är det den sista hamnen - i lera och syrefattig miljö kan mycket finnas bevarat, som exempelvis skor, textil, trä och liknande. Det skulle vara spännande som fokuserad insats för arkeologin, säger Nils Harnesk.

DELA VIA SOCIALA MEDIER

Text: Linda Sundström Film: Sanna Kalla

Logotyp