– Jag har varit, och är fortfarande, helt övertygad om att det här är livsviktigt. Att det finns en plats i Luleå och Norrbotten för rörelsebaserad scenkonst, säger Marie Wårell, verksamhetsledare för Dansinitativet.
Hon hade egentligen aldrig tänkt vända tillbaka till hemstaden, efter att ha flyttat från Luleå för dansens skull som 21-åring. Det gick helt enkelt inte att jobba med den konstformen här då, berättar Marie. Men 2013, när hon var gravid med sitt första barn, bodde hon tillsammans med sin sambo på 20 kvadratmeter vid Odenplan, i en byggnad som helt saknade tvättmaskin. De behövde flytta. Men, det är ju "inte supernajs att söka bostad i Stockholm". Till slut hittade hennes sambo en perfekt lägenhet. Den råkade bara vara 90 mil norrut.
– Per var jättesäker. Där ska vi bo. Punkt, säger Marie Wårell.
Det är nästan hundra år sedan skolan i Karlsvik invigdes, och byggnaden skulle fortfarande kunna lura ovetandes förbipasserande att det bedrivs undervisning i huset. Inte bara på grund av den massiva huskroppen och de otaliga, spröjsade fönstren. I mitten av 90-talet gjordes skolan om till nio lägenheter, och huset fylldes än en gång med liv och rörelse. En bullerbykänsla, samlat under ett tak.
– Det var just det som Per föll för: det är samma gemenskap som att bo i ett kollektiv, men du har din egen lägenhet.
Att jobba i Stockholm hade också blivit oinspirerande till slut. Hon beskriver ett konstnärskap intryckt i det som var hippt just då. För lågt i tak, och hon ville mer. Skapa en samhällelig förändring.
– Det blev ett slags matande av egot. Jag ville göra dans för de som inte redan var frälsta, och det är för trångt i Stockholm.
