En kommitté, som tillsammans med en dispensärsköterska* och folkskoleinspektör, valde ut de barn som antogs till kolonin. Urvalet gjordes med hänsyn till respektive familjs barnantal, hälsotillstånd, ekonomiska- och andra förhållanden. Man undersökte även om barnen hade tuberkulos eller andra smittsamma sjukdomar. Då många barn var undernärda var kosten viktig och statistiken för de tio första åren på Vallen visar en genomsnittlig viktökning för barnen på 2,47 kg under en sommarvistelse.
Koloniverksamheten hade sin största utbredning i Sverige under 1930- och 40-talet då föreningar, kommuner och landsting drev sina egna sommarkolonier runtom i landet. Ännu på 1950 talet fyllde kolonierna en viktig funktion då barn från städerna fick komma ut på landet under några veckor. Vid denna tid hade dock sommarkoloni fått en negativ social betydelse för många.
1958 utredde Luleå barnavårdsnämnd verksamheten. Folkhemmet hade slagit igenom med förebyggande hälsovård, mödravård och barnavård vilket bidrog till minskat behov av sommarkolonier. På Vallen infördes därför förkortad vistelsetid på tre veckor för samman-lagt 120 barn, fördelat på tre perioder under sommaren.
1990 lades verksamheten ner, trots att många protesterade. Anläggningen var i stort sett outnyttjad fram till 1996 då en kretsloppsskola bildades där. Efter många års tjänst som sommarkollo, med både skratt och en och annan tår av hemlängtan från otaliga barn, lever Vallen fortfarande.
*Dispensär var förr en inrättning där läkarråd gavs och läkemedel utdelades gratis. Dispensärer inrättades i synnerhet för att bekämpa tuberkulos.
