Daglig rutin
För paret Larsson startade engagemanget förra året under en stugvistelse på campingen i Karlsvik. Där ägnade dem flera dagar åt att rensa upp i området. Det gav mersmak, och nu har de gjort sin skräponad till en daglig rutin.
– Det känns bra att kunna göra något för miljön. Vi brukar säga att man ska tänka globalt och agera lokalt, säger Barbro Larsson.
Paret bor på Mjölkudden och promenaderna går längs gång- och cykelvägar. Bland annat till bostadsområdet Tuna eller mot Mjölkuddsberget, förbi Mjölkuddsrondellen. Där finns några snabbmatsrestauranger, och det märks tydligt på skräpskörden.
– Det slängs enormt mycket snabbmatsförpackningar i området. Vi har försökt få restaurangägarna att uppmuntra sina kunder att slänga förpackningarna i soptunnorna istället för i naturen, berättar Barbro Larsson.
På våren kommer soporna fram
Per Larsson håller med om det gamla talesättet ”det som göms i snö, kommer upp i tö”. Efter vintern kan det ligga högar av sopor som blottas i vårsolen. Då kan säcken bli extra tung att bära.
– Det händer att vi måste gå två svängar vissa dagar för att det är så mycket, säger han.
Det upplockade skräpet lämnar de på miljöstationen vid Mjölkuddsrondellen. De tycker att det är dålig ordning där, och de riktar kritik till både ansvariga och medborgare.
– Där ligger gamla kringströdda sopor och sorteringen fungera dåligt. Folk slänger hur som helst, säger Barbro Larsson.
Arbetet ger resultat
Larssons är nöjda över hur fint det blivit kring Tuna. Allt arbete verkar ge resultat. Till och med vid busshållplatserna, där det ofta samlas mycket skräp, ser det snyggt ut.
De får ibland kommentarer av andra när de går sina rundor. Mestadels positiva och uppmuntrande. En del ger också uttryck för sitt dåliga samvete, vilket Per Larsson tycker är synd:
– Man behöver inte ha dåligt samvete för att man inte gör som vi. Att inte skräpa ner är ju också att bidra, säger han.
Bakom parets engagemang finns insikten om att vi alla ansvarar för utemiljön, vårt gemensamma vardagsrum. Men också funderingar på vad vi lämnar efter oss till kommande generationer. Barbro och Per Larsson tänker på sina barnbarn:
– Vi vill inte att de ska behöva ta över en nedskräpad värld.
